KrönikaEn gång i tiden översköljdes jag av ett euforiskt lyckorus varje gång jag löpande korsade en mållinje. Det var en känsla som satt kvar länge, en känsla jag ville uppleva om och om igen. När icke-löpande vänner och bekanta såg frågande på mig när jag berättade om mina maratoneskapader var det enkelt för mig att förklara; den euforiska lycka jag upplever efter målgången går inte att uppleva på något annat sätt, därför måste jag springa.
Jag hängde nog upp mitt löpande i allmänhet och mitt maratonlöpande i synnerhet på den här euforin så det kom verkligen som en kalldusch när jag nyligen insåg att den euforin försvunnit. Inte helt och troligtvis inte över en natt, men den är ändå långt ifrån det som har varit. Känslan efter målgång nu för tiden är oftast Jaha, det var det, ge mig min medalj och en banan.
Har löpningen tappat sin attraktionskraft för mig? Nej, det känner jag inte, verkligen inte. Min utvecklingskurva som löpare pekar stadigt uppåt trots att jag, som alla andra, blir äldre och äldre för varje dag. Och det är fortfarande väldigt sällsynt med dagar när jag inte vill springa.
Har jag blivit blasé? Kanske, jag vet inte. Jag är fortfarande taggad till tusen inför en tävling, funderar på upplägg flera veckor innan och planerar saker in i minsta detalj. Så jag har åtminstone inte blivit blasé för tävlandet, men kanske för målgången?
Kanske är det så enkelt som att jag har börjat uppskatta tävlandet mer än det ögonblick när tävlandet är slut? Jag intresserar mig mer och mer för det psykologiska under en tävling. Hur jag 25 km in i ett maratonlopp kan få nästintill panik över hur långt det är kvar och trots att nästan varje molekyl i kroppen skriker åt mig att bryta loppet fortsätter jag ändå. Och 500 meter senare känns allt bra igen, benen är pigga och jag njuter av situationen. Och detta upprepar sig gärna några gånger längs vägen. Tröttheten sitter i huvudet, inte i benen.
Men lite kan jag allt sakna den där euforin när jag passerar över målgångsmattan och stänger av klockan. Om någon har hittat en orange eufori med gula prickar på så är den min, ge den tillbaka är du snäll!
