Träning och livskris

KrönikaDet senaste halvåret har jag joggat betydligt mindre än vanligt. Känslan av tillfredställelse, inte bara efter ett pass utan också under löpningen, har inte infunnit sig. Joggningens terapeutiska verkan har uteblivit. Efter hand insåg jag att joggingen spädde på min ångest i den livskris jag har gått genom och till viss del fortfarande befinner mig i.

Ett av våra barn har varit mycket svårt sjuk. Den ångest som familjen har genomgått är obeskrivbar. Vi har varit nere i ett mörkt hål, där allting har kretsat kring vårt barns, vårt syskons, förälders och livspartners, överlevnad och att vi själva skulle behålla vår sans.

Min läkares utskrivning av medicin har inte hjälpt mig nämnvärt. Smärtsamt har vi blivit medvetna om att sjukvården inte ger anhöriga till svårt sjuka något stöd. Att man blir utlämnad till sitt eget lidande.  

Och dessutom, en petitess i sammanhanget kanske – jag slutade nästan helt med löpningen.

– Du som är joggare, ut och spring, jogging är bra om man mår dåligt.

– Har försökt, svarade jag, men det fungerar inte. Kaoset i huvudet blir bara värre. Benen känns som furustockar och jag vill bara avbryta löpningen.

Min slutsats – löpningen är betydelsefull för din mentala hälsa, men den har en begränsad effekt. I den akuta krisfasen riskerar löpningen snarare att spä på din ångest. Men det är min erfarenhet, förhoppningsvis har du en annan.

Vårt barns sjukdom är på väg att ge med sig, prognosen är enligt läkarna utmärkt. Med den positiva prognosen har jag återupptagit joggingen. Sakta återvänder glädjen, inte bara till livet utan också till löpningen. Och förtroendet för sjukvården börjar så smått restaureras.

Nu kan förhoppningsvis löpningens terapeutiska verkan återigen bli en del av mitt liv, återigen få mig att njuta av joggingpassen, även om jag har tvingats ändra mina planer; Köpenhamn maraton i maj lär det inte bli. Om det blir något annat maratonlopp senare i år, om kroppen ger sitt tillstånd, om jag återigen kommer anse det viktigt att utsätta mig för liknande ansträngningar igen, är osäkert.

6 kommentarer till artikeln

Maria Olsson
1973 • Kristianstad
#1
16 februari 2015 - 09:24
Att ha mycket svårt sjukt barn påverkar nog alla olika. När min yngsta dotter fick cancer så blev min reaktion att springa allt mer och mer, för mig blev det min terapi, kaoset i huvudet lugnade ner sig. Glädjande att höra att ditt barn prognos ser positiv ut!
1971 • Nykvarn
#2
16 februari 2015 - 09:55
Jag håller tummarna för ett fortsatt fint tillfrisknande för ditt barn!
Malin N
1978 • Köping
#3
16 februari 2015 - 10:20
Jag har liknande erfarenhet som dig, när min mamma blev sjuk för två år sedan började ja springa mer. Jag bytte asfalten helt mot skogen, eftersom stigar kräver full fokus för att inte ramla. Det var perfekt och hjälpte mig enormt mkt, tack vare löpningen så kunde ja fortsätta med allt. Stötta och hjälpa min mamma, ta hand om min familj, fortsätta mina heltidsstudier och mitt arbete. Det fungerade tills i somras, 2014, vi visste då att det var kört för mamma. Läkarna visste det från dag 1 men tänkte inte på att vi anhöriga hade velat veta. Ingen träning alls hade samma effekt som innan, inte ens löpningen som alltid hjälper. Löpningen var inte ens rolig, bara en plåga. Hon gick bort i november och det kommer nog dröja ytterligare innan jag längtar efter en runda men det är ok, det kommer när det kommer för jag vet att ja älskar att springa.
Jag hoppas innerligt att det går bra för din dotter, min mamma lämnade alldeles för tidigt, endast 56 år gammal.
1981 • Stockholm
#4
16 februari 2015 - 16:10
Kan känna igen mig i din beskrivning kring hur löpningen kan ge motsatt effekt i den mest akuta krisfasen.
Hade en rejäl livskris för 2 år sedan, innan det var löpningen mitt främsta verktyg för min mentala hälsa. Dock när jag hamnade i min livskris så blev löpningen ngt som snarare ökade ångesten och smärtan. Ngt som i sig blir väldigt frustrerande när löpningens goda effekt plötsligt sviker, när man som mest behövde den...
Min väg tillbaka tog tid och fick börja om med lång uppbyggnad när väl den akuta fasen var förbi. Promenader blev till jogging som blev till löpning som blev till intervaller och tävlingar. Tid och tålamod är ingredienserna för att hitta tillbaka, ngt som kan låta enkelt men är svårt i praktiken. Fortsätt kämpa!
Glädjande att höra att ditt barn mår bättre!
Åsa
1978 • Tyresö
#5
16 februari 2015 - 20:29
Har samma erfarenhet som Marie, att jag ökat min träning när jag gått igenom allvarliga livssvårigheter. Inte för att det gett mig någon glädje eller tillfredsställelse, utan för att det varit enda sättet att stå ut. Kanske delvis har handlat om att trötta ut hela kroppen så mycket så jag inte orkar tänka eller känna. Men jag har också hört att andra gör tvärt om, slutar. Så det kan nog slå åt båda hållen. Men båda hanteringssätten kan ju både vara ett sätt att överleva en omöjlig situation, men också vara riskfyllda om de går över styr.
1956 • Lund
#6
18 februari 2015 - 16:59
Tack för att du delar med dig Gay. Jag blir alltid berörd när sjukdomar och olyckor drabbar människor mitt i deras liv. Livet är sällan spikrakt och i vår familj var vi under flera år drabbade av cancerbesked och flera återfall. Det gick bra tack och lov men det var svårt under tiden. Men även efteråt när energin inte kom tillbaka av sig själv. En livskris.

Under den tiden var jag inte löpare och vet inte hur jag gjort i den situationen. Men jag tänker att det finns olika drivkrafter till löpning i olika skeden och att det är inte lika för alla.

Idag vet jag att löpningen efter den livskrisen har gjort mig starkare, friskare, gladare och mer fokuserad och som fyllt en del av livets tomrum. Ett sätt att hantera livet genom att vara i rörelse och hitta en balans mellan stillhet och rörelse. Som du säger, löpningen har en terapeutisk effekt. Men också mer än så. Det är bara så kul!

Fortsatt lycka till och att du hittar spåret och glädje igen. Och så många maratonlopp som det finns, år efter år.
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.