KrönikaLondon är inte en stad gjord för löpning. Trottoarerna är för smala och för fulla av turister, bankirer och studenter. Vädret är för regnigt och gör asfalten hal. Ljudnivån är för hög – polissirener, skrålande grabbgäng utanför puben och bråkande småbarn gör det närmast omöjligt att få någon ro i denna stad. London vill inte att du ska springa här. Ändå har jag sedan jag flyttade hit – det är över ett halvt år sedan nu – sprungit mer än någonsin.
Det började som en motreaktion till den förrädiskt ohälsosamma livsstil som Storbritannien erbjuder. Vanor som i Sverige är helt stigmatiserade, exempelvis chips till lunch eller några pints på en tisdageftermiddag, framstod i mitt nya hemland som helt normala, till och med uppmuntrade. Lägg till ett arbetsklimat där övertid är regel snarare än undantag och denna samling vanor är kapabla att transformera vem som helst till ett vandrande vrak med rödvinsnäsa. I Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning beskriver den japanske författaren sitt kroppsliga förfall, hur hans kropp stinker av rök och hans fingrar blir gula. Han inser att han måste göra något åt det. Så han blir löpare. Det var alldeles i början av hans författarkarriär, och detta var alldeles i början av min kontorsarbetarkarriär. De är två lika stillasittande yrken. Jag tror att kontorsarbetet har gett upphov till fler löpare än något annat i samhället. Man måste, liksom instinktivt, kompensera för denna fysiska inaktivitet, annars fastnar man för evigt. Som Ralph Waldo Emerson skrev om Thoreau: ”If shut up in the house, he did not write at all”. Om man inte rör sig, blir det inget gjort. I den fällan ville jag inte fastna. Jag var förberedd, jag hade bott i detta gamla pubmatsimperium tidigare, och visste vad som väntade. Istället för att betrakta min kropps förfall, började jag springa.
Alla mina första löprundor började på Bethnal Green Road, östra London. Det var här jag bodde, i ett litet rum jag delade med en vän. Och det var här fick jag min första lektion i stadslöpning: var alltid ett hundra procent uppmärksam. Jag snörade på mig joggingskorna, gick ut genom dörren och möttes av kaos. Trottoarerna här var hektiska, de kantade av män som sålde asiatisk fisk, ungdomsgäng på för stora mountainbikes, matvagnar, tiggande uteliggare. Asfalten var ojämn, ibland hade den stora hål, på gatan tutade lastbilar på dubbeldäckarbussar som tutade på cyklister i en kedjereaktion av oljud, överallt omkring mig rörde sig människor i olika riktningar med olika syften och olika bagage, allt från plastpåsar till barnvagnar, och min väg liknade mer en labyrint än en joggingrunda, en labyrint av kött och stål i konstant rörelse. Det finns 9000 bussar och 25 000 svarta taxibilar i den här staden. Just då kändes det som att de alla var där, på den här gatan. Min blick rörde sig från höger till vänster, uppåt och nedåt, snabbare än takten av min puls. Jag var överväldigad av mina nya kvarter. Även om jag förmodligen rörde mig sakta, kändes det som att jag spurtade genom ett gatlopp. Min räddning blev en röd gubbe. När jag stannade upp, stannade liksom gatan upp. Staden gav mig en andningspaus. Det var bara i farten som min omgivning blev överväldigande, insåg jag, för när jag såg mig omkring nu var allt som vanligt. I fem sekunder. Sedan blev gubben grön och jag började springa igen, tillbaka in i labyrinten.
Det finns ett segment i dokumentären Run for Your Life – dokumentären om New York marathons grundare Fred Lebow – där löpare berättar om de första loppen som arrangerades av Fred. De hölls i Central Park och var märkliga tillställningar. Parken var inte avstängd. Detta var långt innan joggning blev en folkrörelse och loppet lockade bara ett litet antal, men desto mer dedikerade, löpare. De berättar om hur de sprang sicksack mellan flanörer och riskerade att när som helst krocka med en barnvagn eller ett pensionärspar. Mina första rundor i London kändes så. Som att det inte var meningen att springa här. Men det hade folk tyckt om New York också. New York var inte en stad för löpning. Politikerna sa det själva: här kan ni inte springa ett marathon – det är omöjligt! Men Fred Lebow vägrade lyssna på vad folk sa. Faktum är att han till och med utmanade dem ännu mer och föreslog att loppet inte skulle gå genom Central Park, utan genom stadens alla fem boroughs. Och till slut vände opinionen. New York Marathon blev världens mest kända lopp genom världens mest kända stad. Jag tänkte på Fred Lebow och fortsatte sicksacka mig framåt.
Där Bethnal Green Road tog slut svängde jag vänster till Cambridge Heath Road. Stannade vid ännu ett par trafikljus, tog höger vid Bishop’s Way, förbi en cornershop och där, i slutet av gatan, låg Victoria Park som en grön horisont.
Att bo i London, lärde jag mig, var att röra sig mellan kontraster. Mellan rikt och fattigt, snygg och fult, stort och litet. Victoria Park är ännu ett exempel på denna dualism. Det är ett paradisiskt avbrott i en annars så rörig del av staden. Det är en majestätisk plats, med en sjö, trädgårdar och vidsträckta gräsfält för både fotbolls- och cricketspelare. Jag ville springa i timtal här, men saknade tillräcklig kondition. Den kortare rundan jag ofta tog under mina första joggingturer genom parken var bara ett par kilometer, men jag brukade ändå stanna då och då, för att se på hundarna som lekte på gräset. De var, till skillnad från mig, outtröttliga. Och sedan löpte jag tillbaka mot mitt hem på Bethnal Green Road. Det var i början juni, just innan London blivit för varmt för sitt eget bästa, och jag hade upptäckt ett nytt sätt att springa.
Tidigare var löpningen bara ett komplement till annan träning. Framförallt fotboll. Den var ett verktyg, ett medel till ett mål. Det var först efter de rundorna i East End jag lärde jag mig att löpning var som vackrast när den var självuppfyllande. Jag återvände från turer i Hackney och Bethnal Green med upplevelser som var värda något i sig själva. Inte för att de hade gjort mina muskler mer uthålliga eller min syreupptagningsförmåga bättre (det betraktade jag mer som en bieffekt), utan för att jag genom dem upptäckt saker. Den där paniken jag känt av kaoset omkring mig började avta. Att springa längs min gata var som att se en kortfilm. Det var ett nytt sätt att röra sig.
Filosofen Mark Rowlands skrev att merparten av hans seriösa tänkande de senaste tjugo åren har skett medan han sprungit. Joyce Carol Oates hävdade att hon korrekturläste och reviderade sina egna texter medan hon sprang. Folk, kanske särskilt författare, som springer verkar belönas med en övermänsklig ström av tankar genom att vara i rörelse. Detta gällde olyckligtvis inte mig. Jag tänkte inte särskilt många minnesvärda tankar alls. Det fanns liksom ingen tid. Det fanns bara tid att observera. Varje runda innehöll nämligen tusentals historier. Var jag än såg, fanns små noveller. De fanns utanför puben The Marquis of Cornwallis, där den lokala prästen tog ett glas ljummen öl med de arbetslösa och utslagna. De fanns på tiggarens filt, där hans labradorvalp precis hade somnat. De fanns mitt i vägen, där de två tjugoåringarnas vita Mercedes GLK kröp fram och dunkade amerikansk hip-hop. Överallt dessa kontraster. Intryck efter intryck. Steg efter steg. Grön gubbe efter röd gubbe. Trafikljusens intervaller. Allt detta var osynligt för mig i mitt vanliga liv, när jag var på väg till jobbet eller satt på en uteservering och drack kaffe.
Å ena sidan var det svårare än någonsin att springa. Å andra sidan var det lättare, mer naturligt, än någonsin. Det var som att de hinder London lade framför mig, som avgaser och halkiga trottoarer, tvingade mig att fokusera ännu mer på det enda som spelade roll: att fortsätta löpa och att undvika att bli påkörd av en buss. Den omgivning som borde ha stört mig, gav mig extra fokus. Jag befann mig i stadens stormiga öga. Och där någonstans, i just den tankens enkelhet, fann jag ro. Efter de första rundorna slutade jag se sakerna och människorna omkring mig som hinder. Istället blev de en naturlig del av mitt springande. Trafikljusen bestämde mitt tempo. Folkmassan min väg. Alla gulliga hundar i parken var väl bara någon sorts stämningshöjare
