I klungan på riktigt

Niklas Karlsson tillsammans med Mathilda Piehl vid målgång. Foto: Okänd

I klungan på riktigt

TävlingsberättelseI lördags genomförde en av Cyklas grundare, Niklas Karlsson, Vätternrundan. Det var en efterlängtad debut.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig eftersom jag kom igång med cyklingen på allvar för bara ett år sedan. Mina långa långpass i sadeln är lätträknade och mina erfarenheter av fokuserad klungkörning begränsar sig till ett fåtal pass på träningsläger under de senaste åren.

Upplägget var i alla fall att Johan, som jag körde med, och jag skulle ta det rätt lugnt utan att för den skull sega. Efter startens första förvirring bröt vi oss ut på egen hand i motvinden ner mot Vadstena. Tempot låg en bit under det planerade, men det kändes ok efter förhållandena. Efter ett par mil blev vi passerade av Fredrikshofs Tjejklunga. Eftersom Mathilda körde där visste vi att de hade ungefär samma tidsmål som oss och vi hakade på i svansen. Vi snittade fortfarande samma tempo, men till en mindre kostnad. Energin kunde vi nog behöva senare.

Sedan följde en längre solokörning för oss. Många passerade, ibland försökte vi hänga på, men vi kände att det oftast gick lite för snabbt för vi skulle våga gå med någon längre tid.

Efter ungefär halva vägen blev vi passerade av en klunga som var precis lagom lite snabbare än oss. Vi hängde på och blev välkomnade i kedjan som bestod av cyklister från olika landsändar, gissar att dom hittat varandra på vägen. Stämningen var på topp. Mycket pepp, tips och allmänt småprat när man låg en bit bak. Och fullt fokus när det sedan var min tur att dra. En känsla av att det verkligen var på riktigt. Efter runt tre mil släppte vi ändå för att inte bränna ut allt vi hade, men det hade gett oss en välkommen höjning av snittfarten.

De följande timmarna hade vi våra dippar och försökte så gott det gick att äta, dricka, stå upp, stretcha vaderna osv. Runt 25 mil hade Johan och jag tappat varandra och jag bestämde mig för att försöka hitta några snabba att hänga på i motvinden. Kilometrarna började bli långa men alla jag hittade kändes antingen för snabba eller för sega.

Med tre mil kvar passerades jag av en liten klunga med flera stora triathleter. Jag testade att hänga på och jag klarade det precis. Det började bära av neråt och jättarna erbjöd bra vindfång. Jag kröp ihop, trampade på, fokuserade på stunden, hjulet framför, de vi passerade och kurvorna. Inne i Motala hade vi fått upp ett rasande tempo och jag visste nog att det skulle hålla hela vägen. Vi passerade mängder av cyklister på väg in mot målgången. En målgång som genomfördes stående med full kraft för att kapa de sista sekunderna. Jag vet att dom inte räknas, men det kändes som om det var på riktigt.

Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.