Angelica Diehn tränar inför Vätternrundan 2012, medan framgaffeln fortfarande var intakt. Foto: Erik Junberger

Man ska aldrig säga aldrig

KrönikaI juni för två år sedan stod Angelica Diehn i startfållan i Motala för att cykla sin första Vätternrunda. Hon hade tidigare cyklat Tjejvättern  och med mer än 100 träningsmil i benen var Angelica peppad och förväntansfull.

Det blev inte alls som jag tänkt mig, utan snarare en kamp för att ta mig i mål. Saker och ting stämde inte alls. Efter en lång resa på nästan fjorton timmar kom jag slutligen i mål med gråten i halsen och en stark övertygelse: "Aldrig mer Vätternrundan".

Men man ska som bekant aldrig säga aldrig. Vänner och bloggläsare förklarade bestämt att jag inte skulle döma Vätternrundan efter min första gång. Andra gången skulle enligt dem vara mycket bättre!

Eftersom jag inte är en person som ger upp i första taget fick jag helt enkelt ta tjuren vid hornen och anmäla mig igen. Min inställning och målsättning skulle vara att ha roligt. Jag skulle strunta i tid, i alla prestationer och bara njuta av omgivningen, cyklingen och folkfesten.

Sagt och gjort. Förra året stod jag där igen i gryningen. Allt skulle gå så mycket bättre den här gången! Det lovades regn men jag var förberedd, jag hade införskaffat regnkläder, hade bättre mat och ännu mer träning i benen. Till en början gick allt som en dans. Jag träffade spännande personer och grupper på vägen och pratade med alla som var villiga att lyssna.

Men så hände det som inte får hända. Mitt framhjul började vobbla och innan jag visste ordet av möttes jag av asfalten. Min framgaffel hade gått av! Med en cykel i spillror, påkörd av cyklister som kom i full fart bakifrån och allmänt blåslagen var jag helt förkrossad. Jag ville verkligen ta mig i mål!

En av cyklisterna som ramlat in i mig var också mörbultad och ville inte fortsätta. Jag däremot, hög på adrenalin ville inte ge upp än. Jag fick låna den snälla killens cykel och skulle prompt fortsätta loppet! För en utomstående är det förmodligen enkelt att räkna ut att det inte skulle hålla hela vägen. För mig tog det dock ett par mil och i Hjo stannade jag inte ens. Med en för stor cykel och ett knä stort som en honungsmelon fick jag till slut anse mig besegrad.

Inget målfoto i Motala men dock en nyfunnen rädsla för kolfibergafflar.

Det blev en ny cykel senare den sommaren. Jag överkom rädslan och stod i augusti samma år på startlinjen för Ironman Kalmar, vilken skulle visa sig bli den roligaste tävlingen jag någonsin ställt upp i.

Det fina i denna kråksång är de erfarenheter jag fick med mig: Tro på dig själv och på din kapacitet. Du kan mycket mer än du tror! Låt inte motgångar stoppa dig i strävan efter dina mål. Jag skulle aldrig nått till Kalmar om jag låtit tidigare nederlag stoppa mig. Jag ser det snarare som att mina nederlag har gjort mig flertalet erfarenheter rikare och dessutom starkare än innan! Jag ska åka Vätternrundan igen, jag ska köra Ironman Kalmar igen och oavsett vad du har för mål är jag övertygad om att du kan nå dem.

Hoppas att vi ses på startlinjen i Motala i juni! 

 

Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.